IS banner
VALET, KRISEN OCH KLASSKAMPEN - VART TOG VÄNSTERNS VISIONER VÄGEN? PDF Skriv ut Skicka sidan

I flera månader har media och ekonomer basunerat ut att ekonomin inte längre är i kris, och att hushållen tryggt kan fortsätta konsumera och belåna sig. Men hösten har knappt hunnit börja förrän HQ Bank hotas av tvångslikvidering, vilket får en att ana att krisens kapitel två ligger runt hörnet. Den amerikanska ekonomin har inte heller, trots enorma statliga bidrag till näringslivet, visat några tecken på att vara på väg upp och den grekiska staten riskerar bankrutt. Istället för ruttna äppelteorin är det mer troligt att hela trädet är pestsmittat och att fler kommer dras med i fallet. I det svenska valet har det talats tyst om krisen, endast i förbifarten nämns att alla vallöften är villkorade ”den ekonomiska utvecklingen”. Det talas inte heller högt om globaliseringen, utan istället lyfts den enastående starka svenska ekonomin fram. Snart lär vi alla vakna upp till att krisen är långt ifrån över och att en global kris är just global. Men när talet kommer om nedskärningar, lönesänkningar och arbetslöshet att det är det en ideologisk och inte en ekonomisk fråga. Oavsett om ekonomin är stark eller svag så finns det inga pengar till välfärden i det nyliberala landet Sverige.

 

Både socialdemokrater och moderater har fört en politik som lett till ökade privatiseringar och inkomstklyftor men i valet måste det bli en rödgrön röst mot högerns projekt och med arbetarrörelsen, om inte annat för att det förbättrar våra möjligheter att ställa krav och protestera efter valet. Valspurten hittills har dock bestått av en trött socialdemokrati i ideologisk kris, som troligen blir valets stora förlorare, och en höger på storoffensiv. En förlust för de rödgröna kommer att vara ett socialdemokratiskt nederlag snarare än en seger för alliansen.

Men hur är det möjligt för de rödgröna att misslyckas? Borde inte en jordskredsseger vara given?  Alliansen har bjudit på ganska gott om klasshat och bedrivit klasskamp för de sina. Vi har upplevt en finanskris med spekulerande banker som löpt amok och skandalösa bonusar. Lägg till det en bidragskultur med feta morötter som rut och rot och sänkta arbetsgivaravgifter. Och hårda piskor nedåt. Alliansens vallöften i år syftar till att skapa en enorm låglönesektor. Det borde vara ett gyllene tillfälle för en vänsteropposition. Men istället klänger man sig krampaktigt fast vid den menlösa mitten och ger borgarna problemformuleringsprivilegiet. På tre år har vi inte sett mycket till oppositionspolitik eller mobilisering mot borgarna. Att man varit så passiv under ett så hårt politiskt angrepp på arbetarrörelsen gör att man nu skördar det man sått.

Klassfrågans frånvaro

Det största problemet för sossarna sätter Åsa Linderborg fingret på. De har slutat tala om klass och ”moderaterna kan kalla sig för arbetarparti eftersom socialdemokraterna slutat göra det.”(Aftonbladet 9 juli). Socialdemokratin har under lång tid accepterat det nyliberala projektet och därmed fallit på eget grepp. Genom att acceptera borgerlighetens motsatspar av de som hamnat i ”utanförskap” och ”de som arbetar” så har man hamnat i en rävsax. Striden om att vara den bästa borgaren är inte något som sossarna varken bör delta i eller kan vinna. Det är också en strid som fullständigt alienerat sossarnas traditionella bas och de straffar nu partiet. Väljarna har inte blivit mer konservativa utan ställs inför val där det finns få alternativ och där politiken verkar handla om vem som är bäst administratör.

Alliansen har också lyckats vrida debatten till att samhället består av lobbygrupper, i valet är väl paradexemplet pensionärerna. I början påpekades det lite försynt att pensionärerna inte var en homogen grupp utan rymmer både fattigpensionärer och miljonärer. Men det drunknade i budgivningsdebatten om vem som kunde ge pensionärerna mest skattesänkning. Istället för att tala om arbetarklassens, eller ens medborgarens behov, och en samhällsvision så har politiken reducerats till ett sällan skådat köpslående. En sådan fragmenterad debatt kommer nödvändigtvis gagna borgerligheten. Det blir förbjudet att tala makt, resursfördelning och något mer verklighetsanpassade motsatspar som arbetsgivare och arbetstagare eller överklass och arbetarklass. Istället hamnar fokus återigen på den mytiska medelklassen (som tydligen har övervintrat det förlegade klassamhället alldeles själv). De som är utanför och på botten varken vill eller behöver moderaterna längre kännas vid, deras röster kan sossarna få. Reinfeldt pratar därför i alla debatter om ”de som jobbar” och ställer dessa mot de rödgrönas vurm för dyr välfärd som slukas av de som befinner sig i ”utanförskapet”. Ur detta dyker begreppet ”välfärdens kärna” upp, för vem vill betala för resten?

Alternativ

Bristen på ett verkligt alternativ som sätter sig på tvären mot nyliberalismen, mot att arbetarklassen ska betala för krisen, för miljöjobb och internationell solidaritet är akut, sedan Vänsterpartiet hakat på karusellen högerut i en kohandel för ministerposter. Frågor som kommer att ställas på sin spets är vilka principer V har kvar och var man drar gränsen för vad man kan acceptera.

Vänsterpartiet skulle av en marxist beskrivas som ett klassiskt centristiskt parti. Det betyder att man vandrar mellan en mer uttalat revolutionär syn, som till exempel att förespråka det klasslösa samhället, till en mer reformistisk hållning, som i samarbetet med de rödgröna. Ett centristiskt parti står ständigt under press att anpassa sig till systemet, att begränsa sina visioner och syssla med realpolitik. Motkraften kommer underifrån och utifrån det parlamentariska systemet. Centrismen innebär också att man är känslig för svängningar i det politiska klimatet och tenderar att följa dessa snarare än att driva en konsekvent politik.

Vilka är då de politiska omständigheterna bakom vänsterns beslut att sitta i allians med S och MP? Det finns ingen stark gräsrotsrörelse, ingen strejkvåg eller socialdemokrati som ideologiskt är på väg vänsterut.  Istället har man valt att inleda samarbetet utifrån en svag position och en känsla av desperation där man låtit sig styras av högerns allians. Alliansens tre år vid makten har mötts av ypperligt lite motstånd från både fack och arbetarrörelsens politiska organisationer vilket nu straffar sig. Man är helt enkelt inte trovärdig. Och vilka tecken finns det att man skulle föra en annan politik än den som röstades ut förra gången?

Det finns andra vägar att gå. Det tyska vänsterpartiet Die Linke, som bildades av delar av alterglobaliseringsrörelsen, en splittring från socialdemokratin och det gamla kommunistpartiet i öst, har lyckats vara en blåslampa och ett hot från vänsterflanken som hindrar socialdemokratin från att fortsätta högerut, och ställer dem till svars för sina handlingar. I det svenska rödgröna blocket har vänstern oskadliggjorts och kan i princip inte kritisera sossarnas politik offentligt utan tvingas istället försvara den.
Det talas mycket om blockpolitik och att två helt olika alternativ står mot varandra. Men för många framstår det nog snarare som block med lite olika shoppinglistor, inte att det är två samhällsvisioner som står på spel. Det faktum att det är ett jämnt val är närmast ett utslag för att en stor andel väljare inte är speciellt övertygade av något av blocken.

Till valsoppan ska vi sedan lägga Sverigedemokraternas inträde på arenan som fått de borgerliga att konkurrera om vem som kan göra det mest rasistiska utspelet. Det bådar inte gott och är något som arbetarrörelsen i stort måste ta på mycket större allvar.

Samtidigt är det värt att poängtera att val inte är allt. Politiken och ekonomin lever ett större liv och det finns många tecken på att det kan bli en het höst och snabba växlingar. I Frankrike är det generalstrejk i september. Alldeles oavsett vem som vinner valet finns det ett skriande behov att omedelbart börja bygga en gräsrotsrörelse för att börja ta tillbaka och försvara vår välfärd och arbetarrörelsens intressen. Kanske kan ett nytt politiskt alternativ spira ur en sådan rörelse.

 

Kalendarium

Inga händelser

Kontakta Oss!

Mail: info@socialister.se