IS banner
SYSTEMKRIS: EKONOMISKT TUMULT OCH ÄNDLÖST KRIG PDF Skriv ut Skicka sidan

Mot bakgrund av den djupaste ekonomiska krisen sedan 1929 års börskrasch analyserar Alex Callinicos vilka faktorer som driver världen mot ökad politisk instabilitet

 

Under sommaren och i början av hösten 2008 tog världen ytterligare ett stort steg mot ökad ekonomisk och geopolitisk instabilitet. Kreditkrisen, som började när finansmarknaderna låste sig i augusti 2007, visar alla tecken på att kunna växa till en ekonomisk kris. Samtidigt har USA:s iver att bevara sin hegemoniska position som världens ledande kapitaliststat, utlöst en potentiellt mycket farlig konfrontation med Moskva efter det kortvariga kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti. Behovet av en stark anti-kapitalistisk och anti-imperialistisk vänster har aldrig varit så större än nu.

Under månaderna strax efter att kreditkrisen börjat hävdade de flesta kommentatorer i media att det var möjligt att hålla krisen under kontroll. Deras argumentation gick isär – vissa menade att krisen bara skulle påverka finansmarknaderna, andra ansåg att endast den anglosaxiska typen av frimarknader låg i farozonen medan Eurozonens ekonomier skulle fortsätta att växa robust. Ytterligare andra hävdade att stora tillväxtländer såsom Kina och Indien hade frigjort sig ekonomiskt från USA och var i färd med att bli den globala kapitalismens nya motor – men i alla resonemangen var innebörden densamma. Alan Greenspan, den f.d. chefen för Federal Reserve (USA:s centralbank), hävdade så sent som i våras att ”det värsta är över”. (Greenspan måste ha känt sig riktigt dum när han såg kaoset på Wall Street efter den globala investmentbanken Lehman Brothers kollapsat under måndagen den 15:e september.)

Idag står det klart att den generella ekonomiska nedgången kommer att påverka alla den globala kapitalismens huvudregioner. Däremot är nedgången, så som alltid är fallet, ojämn. Under årets andra kvartal stagnerade eller krympte ekonomierna i Eurozonen, Japan, Storbritannien och Kanada, medan USA:s ekonomi – där själva krisen hade sitt ursprung – växte med 3,3 procent. Kapital har börjat fly från de nya marknadsekonomierna: 29,5 miljarder USD enbart mellan juni och september. Börsen i Shanghai har förlorat 57 procent av sitt värde under årets första åtta månader.

Drivkrafterna bakom krisen

Tre mekanismer fungerar som huvudsakliga drivkrafter av den pågående ekonomiska nedgången. Den första är kreditkrisen. I början av detta decennium försökte Greenspan tillsammans med andra centralbankschefer hindra att fallande profitnivåer i USA:s ekonomi skulle kunna leda till en fullskalig ekonomisk kollaps genom att översvämma världsekonomin med billiga krediter. Det var den påföljande spekulationsbubblan, fokuserad på bostadsmarknaden (inte bara i USA men även i till exempel Storbritannien, Irland och Spanien) som sprack i augusti 2007.

De enorma mängder osäkra fordringar som blev över hos amerikanska och europeiska banker, plus osäkerheten vilka banker som var mest utsatta för dessa lån, har paralyserat finansmarknaderna världen över. Bankerna har de facto slutat låna ut pengar till varandra. I den mån som en fullskalig recession utvecklas kommer detta att producera feedback-effekter som förvärrar situationen ytterligare. Samtidigt som företag går i konkurs och hushållen inser att de inte kan återbetala sina skulder på grund av ökad inflation och/eller arbetslöshet, kommer bankerna att stå med ännu mer osäkra fordringar. Detta är ett väldigt allvarligt problem eftersom tillgången på kredit är ett avgörande villkor för att kapitalismens centrala process av kapitalackumulering skall kunna fortsätta.

Den andra mekanismen bakom den ekonomiska nedgången är inflationen. Den kreditledda återhämtningen av USA:s ekonomi och Kinas hejdlösa expansion som leverantör av billiga varor till USA tillät världsekonomin att blomstra under decenniets mitt. Ökad efterfrågan höjde priset på olja och andra naturresurser – även om den kraftiga minskningen av priset på olja, sedan dess topp i juli på nästan 150 USD/fat till prisnivåer under 100 USD/fat i mitten av september, understryker den viktiga roll som finansspekulanter spelar på råvarumarknader.

Ökad inflation har en dubbelt negativ effekt på den nuvarande ekonomiska situationen. Först och främst minskar det värdet på reallönerna. För många fattiga människor i Syd kan ökad inflation innebära skillnaden mellan överlevnad och svält. Men även där effekterna är mindre allvarliga, kommer folk att ha mindre pengar att spendera på varor och tjänster. Och som Karl Marx och den engelska ekonomen John Maynard Keynes på olika sätt visade, innebär minskad konsumtion uppsägningar av arbetare som producerar varor och tjänster, vilket leder till en neråtgående spiral med ytterligare minskningar av efterfrågan och arbete.

För det andra har en av de största effekterna av de senaste trettio årens nyliberala triumf varit skapandet av en ny ekonomisk regim. Denna har gett icke folkvalda centralbankschefer befogenheten att bestämma över räntenivåerna. Vanligtvis är denna makt bunden till uppgiften att hålla inflationen nere. Under rådande omständigheter är centralbankerna pressade att hålla räntenivåerna höga, även om det får effekten att det blir allt svårare och dyrare (än vad det redan är) att få tag på kredit. Såväl den europeiska centralbanken som Englands centralbank har klargjort att en ekonomisk nedgång kan vara ett acceptabelt pris att betala för att minska inflationen.

Den tredje drivkraften bakom krisen är fluktuationen av olika valutakurser. En avspegling av USA:s position som världens ledande kapitaliststat är att Federal Reserve – USA:s centralbank, är mer villig att sänka räntor i syfte att stimulera ekonomin än dess motparter runtom i världen. Detta kan leda till att investerare blir mindre villiga att hålla dollarreserver, eftersom de kan få högre avkastning någon annanstans. Bush-administrationen har mer eller mindre öppet drivit en policy om att hålla dollarns värde lågt jämfört med andra valutor, i syfte att göra USA:s exporter mer konkurrenskraftiga.

Nedgången av dollarns värde – mellan 2002 och 2008 förlorade dollarn en fjärdedel av sitt värde – har påskyndats av kreditkrisen. Konsekvensen har varit en ökning av USA:s exporter genom att göra dessa billigare i relation till andra länders exporter. Nästan hela tillväxten i USA:s ekonomi under andra kvartalet av 2008 berodde på en ökning av landets exporter och en minskning av importerna. Men effekten blev den motsatta i andra delar av världen. Värdet av euron, som idag konkurrerar med dollarn om att vara världens ledande valutareserv, har ökat kraftigt under de senaste månaderna. Som en följd av detta har eurozonens exporter blivit dyrare, vilket bidragit till en nedgång för områdets ekonomier. För Tyskland är detta ett allvarligt problem. Landet återtog under mitten av decenniet positionen som världens ledande exportör efter att ha genomdrivit en brutal industriell omorganisation som resulterade i en kraftig minskning av reallönerna. Japan, vars svaga återhämtning ifrån 1990-talets långa recession enbart drivits av exporter, befinner sig i en än mer utsatt position.

Komplexiteten i det kapitalistiska systemet, där olika mekanismer och tendenser interagerar med varandra, gör det svårt att förutspå riktningen av och kraften i den nuvarande krisen. Valutakurserna illustrerar detta problem. Efter att ha fallit med sju procent under de första månaderna av 2008 steg dollarn med tio procent i början av september. Detta beror antagligen på att allteftersom krisens omfattning blir tydligare så tar sig kapital som förflyttats i hopp om att kunna utnyttja förmånliga räntenivåer sin tillflykt till systemets kärna. Som ett resultat av detta har euron minskat i värde, medan pundet, som en avspegling av Storbritanniens speciella utsatthet för bostadsmarknads- och finanskriser, sjunkit som en sten. Om detta fortsätter på längre sikt kan det leda till en kraftig inbromsning av USA:s ekonomi.

Detta är något som USA strävar efter att förhindra. Den mest högervridna republikanska administrationen sedan 1930-talet har pumpat in enorma mängder pengar på finansmarknaderna. De viktigaste interventionerna har organiserats av finansminister Hank Paulson. Först räddades investmentbanken Bear Stearns i februari. Detta följdes upp av den faktiska nationaliseringen av bolånejättarna Freddie Mae och Fannie Mac i början av september. Övertagandet av de två företagen ökade den amerikanska regeringens skulder med motsvarande två femtedelar av landets nationalinkomst. Efter den dramatiska vecka som började den 15:e september försökte Paulson stoppa paniken från att spridas då Lehman Brothers kollapsat. Först genom att använda ett lån på 85 miljarder USD till att rädda försäkringsjätten AIG och sedan genom att annonsera skapandet av en gigantisk fond värd 700 miljarder USD i syfte att köpa upp tvivelaktiga finansiella tillgångar från banker som fann sig själva sittandes med dessa efter tidigare spekulativa äventyr.

Begränsningar

Dessa dramatiska beslut reflekterar att de statliga tjänstemännen är beslutna att hindra det amerikanska finanssystemet från att kollapsa som det gjorde i början av 1930-talet. Själva det faktum att jämförelser görs med 1930-talet, till exempel från IMF och Alan Greenspan, visar hur allvarligt världens överklasser ser på krisen.

Men det finns gränser för hur mycket staten kan göra för att förhindra krisen från att utvecklas. Paulson lät Lehman Brothers gå under på grund av två anledningar. För det första fruktade han att ännu en statlig intervention skulle främja banker att spekulera ytterligare, i vissheten om att de ändå skulle räddas undan konkurs i sista stund. För det andra, menar finansexperten Avinash Persaud, att den enorma ökningen av den amerikanska regeringens skulder lett till att ”kreditmarknaderna har börjat ta i beräkning möjligheten av en eventuell konkurs av den amerikanska regeringen”. Denna ”föregångslösa utveckling” innebär att även Washington på allvar måste börja oroa sig över att behålla marknadernas förtroende. Det faktum att Paulson sedermera ändrade kurs är ett tecken på oron hos amerikanska statstjänstemän. Det innebär dock inte att finanskrisen är över.

Kapitalackumulation drivs av den konkurrerande rivaliteten mellan individuella kapital. De ledande staterna i världen försöker se till att företagen som befinner sig inom deras territorium beskyddas från krisens värsta effekter. Fluktuationen i världens valutor är som en gungbräda, där länder med starka valutor tenderar att lida av sjunkande produktion och stigande arbetslöshet, vilket sedan pressar ner deras valutor och därigenom skiftar bördan till länder vars valutor stigit i värde. Sammanbrottet av Doha-rundans diskussioner om ökad frihandel behöver inte nödvändigtvis leda till protektionismens återkomst, men det visar att möjligheterna till kompromisser mellan de stora handelsblocken minskat.

Ökad ekonomisk instabilitet växelverkar med geopolitiska spänningar inom det internationella statssystemet. Detta är viktigt att komma ihåg eftersom den moderna kapitalistiska imperialismen definieras av en sammansmältning av ekonomisk och geopolitisk konkurrens. Sedan 11:e september 2001 har världspolitiken dominerats av Bush-administrationens försök att behålla sin globala hegemoni genom att utnyttja sin militära överlägsenhet. Erövringen av Irak spelade en central roll i denna process, som skulle leda till både en förvandling av Mellanöstern i enlighet med nyliberal kapitalism och en fördjupning av USA:s dominans över regionen med världens viktigaste oljereserver samt skrämma andra länder till lydnad.

Balansräkningen för Bush-administrationens krigshets är allt annat än god. Administrationen kan förvisso tillskriva sig att ha infört en viss stabilitet i Irak efter tre och ett halvt års förödande ockupation men detta beror mindre på den ökända ”ökningen” av amerikanska trupper och är snarare resultatet av två politiska kompromisser. Den första gjordes med Iran, vars regionala makt stärkts efter störtandet av Saddam Husseins regim och med dominansen av Iran-vänliga Shia partier inom Nouri al-Malikis klientregering. Den andra gjordes med Sunni-dominerade motståndsrörelser, som inledningsvis kämpade mot ockupationen men som sedermera visade sig villiga att alliera sig med USA i utbyte mot en kombination av pengar och beskydd mot Maliki-regeringen och de sekteristiska fanatikerna som representerar Al Qaida.

Problemen med strategin är uppenbara. För närvarande är USA balansvågen mellan två allierade grupper som är djupt fientliga mot varandra. Dess kapacitet att behålla detta fallfärdiga arrangemang intakt kommer troligtvis försämras över tid – speciellt eftersom Maliki lyckats tvinga ett högst motvilligt Washington att gå med på tillbakadragningen av amerikanska trupper i slutet av 2011. Redan nu höjs röster inom Sunni-grupper mot Maliki-regeringens häxjakt på dess medlemmar och dess ovilja att uppfylla amerikanska löften om arbete inom armén och polisen. Samtidigt tiger Moqtada al-Sadrs Mehdi-armé, som kombinerar stöd från den fattiga Shia-befolkningen med motstånd mot ockupationen. Men den tystnaden kommer inte vara för evigt.

I Afghanistan driver USA och Nato ett hopplöst krig mot samma styrkor som bröt ner den sovjetiska röda armén under 1980-talet. Kriget har nu även spridit sig till Pakistan, där det bidragit till Pervez Musharrafs fall. I upptakten till valet av Musharrafs ersättare, Asif Ali Zardari, utförde USA kommandoräder och sköt missiler över den afghanska gränsen och in på Pakistanskt territorium. Ilskan efter de påföljande civila dödsoffren kan bara leda till att stärka talibanernas stöd i Pakistan. Kanske försöker Bush och Cheney dra sig tillbaka genom att attackera Iran, i ett sista desperat försök att säkra John McCains plats i Vita Huset, men förutom galna högerideologer som har gjort Sarah Palin till sin hjältinna inser de flesta att detta bara kan leda till att göra situationen än värre.

Bush-administrationens agerande har genererat ytterligare förluster – inte så spektakulära som 11:e september, men potentiellt lika allvarliga – genom att provocera fram en konfrontation med Ryssland i Kaukasus. USA:s strategi har sedan kalla krigets slut gått ut på att försöka utnyttja Rysslands svaghet genom att expandera EU och Nato österut och därigenom omringa Ryssland och samtidigt expandera USA:s inflytande djupt in i Eurasien. Taktiken påbörjades under 1990-talet av Bill Clinton och har sedan utvidgats av Bush-administrationen som i sin tur gett entusiastiskt stöd till de relativt osäkra västvänliga regimerna i Ukraina och Georgien.

Att exploatera Rysslands svaghet ansågs antagligen som en lågkostnadspolicy under åren av oordning och sönderfall som präglade Jeltsins tid vid makten på 1990-talet. Men under Putin och hans protegé och tronföljare Medvedev befinner sig Ryssland i en helt annan position. Den ryska ekonomin har varit den stora förmånstagaren av energiboomen under mitten av decenniet. Putin har återställt effektiv politisk kontroll över olje- och gasindustrin. Han har återinfört ordning inom den ryska staten, återuppbyggt landets militära kapacitet och verkat för en form av autoritär kapitalism vars ideologiska kärna är en högröstad nationalism som strävar efter att med alla medel omvända det sovjetiska imperiets kollaps.

Hänsynslös

Att försöka expandera Nato till att inkludera även Ukraina och Georgien skulle, oavsett omständigheterna, vara ett omdömeslöst beslut. Men med tanke på skiftningen i maktbalansen mellan Washington och Moskva är policyn – starkt understödd av Bush under Nato-toppmötet i Bukarest i april – höjden av dåraktighet. Liksom i Irak, och såsom de grekiska gudarna förkunnande, har hybris bestraffats av ödet. Som vanligt har det förts utförliga diskussioner i media över den relativa betydelsen av tabbar och konspirationer i uppbyggnaden av kriget mellan Ryssland och Georgien. Blev Georgiens president, Mikhail Saakashvili, uppmuntrad av Cheney och Co. i Washington till att försöka ta kontrollen över Sydossetien? Eller begick han en blunder och gick rakt in i en fälla lagd av schackspelarna i Kremlin?

Kanske är svaret ”ja” på båda frågorna. Hursomhelst är detta mindre betydelsefullt än de tre avgörande fördelarna som ryssarna kunde förlita sig till. För det första hade man ett överväldigande lokalt militärt övertag – något som inte ens alla de vapen och experter som USA och Israel försedde Saakashvili med kunde förhindra. För det andra riskerade ett militärt svar ifrån USA – något som skulle ha krävts om Georgien varit Natomedlem – ett krig med Ryssland. (Det är högst osannolikt att till och med Bush och Cheney skulle vara beredda att bedriva ett kärnvapenkrig mot Ryssland för Georgiens skull. Oavsett så är så pass stor del av USA:s militära kapacitet knuten till Irak och Afghanistan att Washingtons möjligheter är väldigt begränsade.) För det tredje kunde Putin och Medvedev använda sig av ’söndra och härska’-taktiken och spela ut det ”gamla” och det ”nya” Europa mot varandra, så som Bushs f.d. försvarsminister, Donald Rumsfeld gjorde offentligt under uppbyggnaden av Irak-kriget. Länderna i Öst- och Centraleuropa ser ett medlemskap i EU och Nato som ett paket som erbjuder såväl tillträde till den liberala kapitalismens renommerade sällskap som säkerhetsgarantier gentemot Ryssland. Sedan kriget i Georgien har deras fördömanden av Moskva och kraven på Nato-solidaritet med Georgien och Ukraina fått uppbackning av Washingtons patetiska springpojkar i London, Gordon Brown och David Miliband. Polen valde att snabbt skriva på en mycket impopulär överenskommelse med USA om utplacerandet av ett missilförsvarssystem på polsk mark.

Europas ledande makter, Frankrike och Tyskland, har hållit en helt annan linje. I april lämnade de in sitt veto mot Natos planer på att bevilja Ukraina och Georgien medlemskap. Tillsammans har de sett till att Natos och EU:s toppmöten sedan invasionen begränsat sig till ord och inga handlingar. Till och med Silvio Berlusconis högerregering har valt en mjuk hållning i frågan. Anledningarna till detta är fullständigt oädla (inte minst i Berlusconis fall), men den viktigaste orsaken – EU:s växande energiberoende av Ryssland – kommer knappast att förändras inom en snar framtid.

Produktionen av naturgas i Europa väntas 2020 ha sjunkit till hälften av dess nivå 2006. Ryssland har världens största naturgasreserver. Det krävs knappast någon högre vetenskap för att lista ut att andelen rysk naturgas till Europas kommer att öka från sin nuvarande nivå på 25 procent. Simon Blakey, vid Cambridge Energy Research Associates, sade nyligen i en intervju med Financial Times, ”Det är en så hög grad av ömsesidigt beroende att det egentligen inte är möjligt att åstadkomma några större förändringar ens inom loppet av två decennier.”

Ryssland har därför en långsiktig fördel och kan splittra Washingtons europeiska allierade och därigenom underminera deras möjligheter att förena sig i en konfrontation med Moskva. Det är en av många anledningar till varför vi inte kommer att bevittna utvecklingen av ett nytt kallt krig. Men den viktigaste anledningen är att Rysslands relativa styrka sjunkit rejält på lång sikt, även om den återhämtat sig något under senare tid. Efter andra världskriget växte Sovjetunionen fram som den största makten i Eurasien. Vid 1970-talet hade man skapat sig en massiv kärnvapenarsenal med kapacitet att projicera sin militära styrka globalt. Så sent som 1980 stod Sovjet för 14.8 procent av världens tillverkningsproduktion, vilket var nästan hälften av USA:s 31.5 procent.

Nästan trettio år senare, år 2007, svarade Ryssland endast för 3.2 procent av världens bruttonationalprodukt (om man räknar enligt köpkraftsparitet), mindre än dess nivå 1992 på 4.2 procent, och långt under USA:s andel av 21.6 procent. Den högsta beräkningen av Rysslands militära utgifter hamnar på 70 miljarder USD för 2006, att jämföras med Pentagons utgifter på nästan 536 miljarder USD. Ryssland har förlorat strategiskt och ekonomiskt vital mark i Ukraina och i Centralasien, och dess befolkning fortsätter att minska. Jämfört med den statskapitalistiska eran så är Ryssland idag mycket mer integrerade i de globala marknaderna och därmed mer sårbara. Ett tecken på detta är att en betydande andel utländskt kapital lämnat landet sedan kriget med Georgien. Börsen i Moskva har fallit med 50 procent sedan dess högstanivå i maj (även om detta delvis beror på en lokal version av den globala kreditkrisen).

Dessa svagheter måste sättas i perspektiv. Gapet mellan Washingtons och Moskvas ekonomiska och militära kapacitet är långt större än vad det var under kalla krigets dagar vilket innebär att USA kvarstår som den enda verkligt globala imperialistmakten. Därför måste man sprida sina resurser mycket vidare än någon annan stat, vilket gör USA sårbart för det som historikern Paul Kennedy kallade för ”imperial overstretch”. Det är precis denna typ av kris, skapad av USA:s intrassling i Västasien, som Ryssland lyckats utnyttja.

Moskva har fortfarande en formidabel militär kapacitet, vilket har förstärkts av energisektorns senaste guldålder. Ryssland har demonstrerat sin kapacitet och sin vilja att hävda egna imperialistiska intressen i såväl Georgien som längs andra gränsområden. Må hända att man inte kan tävla med USA på global nivå, men man kan ifrågasätta Washingtons inflytande i flera viktiga regioner, framförallt i områden som är vitala energileverantörer – bland annat i Kaukasus och Centralasien, och på lång sikt möjligtvis även i Mellanöstern.

Vad detta visar är att trots amerikansk överlägsenhet formas den nutida globala politiken av det som marxister traditionellt kallat för inter-imperialistisk rivalitet. Och det är innan vi tagit med i beräkningen den enorma omfördelning av global ekonomisk makt som är på gång tack vare Kinas huvudstupa expansion. Allt hype om Kina som ”den kommande supermakten” är nonsens. Även om landet fortsätter att växa med 8-10 procent per år kommer det att förbli ett fattigt land under nästkommande decennier.

Däremot är Kina på väg att inta rollen som den kraftigaste staten i Östasien, vilket varit den globala kapitalismens mest dynamiska region under de senaste 25 åren. Med tanke på att USA, vid sidan av Europa och Mellanöstern, försöker dominera regionen och med tanke på att Kinas aptit för råvaror redan bidragit till en dramatisk förändring av traditionella beroenderelationer i Afrika och Latinamerika, kommer vi se en ökad rivalitet mellan Washington och Beijing framöver. Redan nu behöver Pentagon årligen presentera en rapport till kongressen om utvecklingen av Kinas militära kapacitet.

Framför oss har vi alltså en cocktail av instabiliteter. Man skulle kunna spetsa till det ytterligare: vad skulle till exempel hända om Kinas skrangliga mix av stats- och privatkapitalism en dag imploderar (vilket många kommentatorer tror är en möjlighet)? Men de viktigaste ingredienserna bakom den rådande instabiliteten är tydliga – kapitalismens krisdrivna ekonomiska utveckling interagerar med USA:s försök att bevara sin hegemoni i en tid då maktbalansen mellan stater förändras på ett sätt som underminerar USA:s ställning. Konflikten i Kaukasus visar vilka farliga situationer som kan uppstå när dessa ingredienser samverkar.

Botemedlet är självklart, även om det är svårt att uppnå. I skuggan av nedgången av världens ”enda supermakt” behöver vi återuppbygga den ”andra supermakten” som New York Times kallade de massiva antikrigsdemonstrationerna runt om i världen den 15:e februari 2003. Men i motsats till då behöver vi rikta dess styrka inte bara mot världens krigshetsare och profitörer, utan mot själva systemet som ger dem näring.

Översatt av Adam Fabry

 

 

Kalendarium

Inga händelser

Kontakta Oss!

Mail: info@socialister.se