IS banner
HOPP OCH FÖRTVIVLAN - ERFARENHETER FRÅN 30-TALET OCH DAGENS KRIS PDF Skriv ut Skicka sidan

Noam Chomsky, som fyller 80 år denna månad, reflekterar över Barack Obamas valseger, dagens ekonomiska kris och barndomsminnen formade av 30-talets depression.

Jag är gammal nog att minnas depressionen. Några av mina tidigaste barndomsminnen är av människor som knackar på vår dörr för att sälja trasor. Större delen av min närmaste släkt var arbetslös, alla mina mostrar och fastrar var sömmerskor, och andra släktingar hade jobb som springpojkar. Mina starkaste minnen är av sådant som när jag åkte spårvagn med min mor förbi en textilfabrik där säkerhetsvakter misshandlade kvinnliga strejkande, och jag minns hur jag gick med min far till vad som framstod som en skrämmande och överväldigande byggnad där han förgäves försökte få lite pengar - hans bank hade stängt.

Och i bakgrunden, i mitten av 30-talet, fanns förstås den framväxande fascismen i Europa vilket var skrämmande även lokalt där vi bodde. Vi råkade vara den enda judiska familjen i ett irländskt och tysk-katolskt område som var hätskt antisemitiskt, ja faktiskt nazistiskt, så alla dessa saker sammanstrålade.

Det finns en slående skillnad mot idag, baserat på mina minnen och vad jag läst. Då fanns en känsla av hopp, vilket är väldigt annorlunda mot hur det är nu.

Nu är det en känsla av mörker och katastrof och inget vi kan göra åt det. Det syns till och med i opinionsundersökningarna - man måste inte gå på känn. Just nu tror ungefär 80 procent av USA:s befolkning att landet är på väg i fel riktning och att regeringen styrs av några få stora intressen som sett till sig själva och inte folket.

Det finns mycket prat om till exempel hur Barack Obama aktiverade många unga, vilken storslagen organisatorisk framgång valet var och så vidare, men det är vilseledande. I praktiken har media, som stödjer och instämmer i ovanstående, mer eller mindre rätt. Vad de påpekar är att han organiserade en armé som lyder order.

Det fanns en förstasidesartikel precis efter valet i tidningen Boston Globe, som är den kanske mest liberala tidningen i landet, med en stor ledarartikel som sa att det fantastiska med valet är att Obama inte har några skulder att betala. Han organiserade den här jättelika väljarkåren, men de var anhängare som var organiserade för att förmå folk att rösta eller värva röster via telefon. De ställde inga krav på honom, de var inte en väljarkår som han var känslig för, till vars krav han anpassade sig.

The Wall Street Journal i andra änden av spektret hade en liknande artikel som också lovordade Obama, och sa att detta är ett stort val eftersom det visar vilket fantastiskt demokratiskt land vi har. Men någon påpekade att Obamas armé av anhängare nu väntar på nya instruktioner, "På vilka dörrklockor vill du att vi ska ringa när du vill ha igenom någon ny lag?". Detta är drastiskt annorlunda från ett fungerande demokratiskt samhälle.

I väst betraktas Obamas valseger som ett mirakel som bara kan hända i USA. Nåja, med västerländska mått så är det sant. Å andra sidan, i tredje världen är det här inget ovanligt. Ta till exempel Bolivia. De hade ett demokratiskt val 2005 av ett slag vi inte ens kan drömma om, förstärkt med en folkomröstning så sent som i år med ett ännu starkare stöd för presidenten. Evo Morales valdes av massiva folkrörelser, han var en av dem. Han kommer från en av de mest förtryckta delarna av västra halvklotets befolkning, den infödda befolkningen. De hade verkliga problem, som de stred över i "vattenkriget" för ett par år sedan, i vilket folkrörelser drev världsbanken och Bechtel ut ur landet för att dessa ville privatisera vattnet.

Krisens oförutsägbarhet

Deras kandidat var inte någon som gav dem order. Detta är ett demokratiskt val. 1930-talet hade mycket sådant. Det fanns gott om aktivism och organisering, det var väldigt politiskt aktivt, man kunde höra ett brett utbud av politiska debatter och diskussioner och entusiasm. Det fanns en övergripande känsla av att hur illa det än var så skulle vi komma över det. Sådan är inte känslan idag, känslan är mycket mera negativ, mycket mera passiv.

Obamas sympatisörer har varit väldigt energiska och entusiastiska, men i grunden följer de instruktioner. Så frågan är om detta kan bli en organiserad aktiviströrelse, och det är på inget vis omöjligt. Om man räknar antalet människor som är inblandade i aktivism är det betydande, på många platser. Men bara det faktum att landet har levt i huvudsak på lånade pengar har en splittrande effekt - det betyder att varje person kämpar för att hålla sig själv över ytan.

Ingen har någon aning om vad som kommer ske härnäst med den ekonomiska krisen. Det finns ledande figurer på Wall Street som säger att vi redan är inne i en depression av 1930-talets mått. Andra säger att det är nära. Andra tror att vi kan sätta på lite plåster och så ordnar det sig. Faktum är att ingen säkert vet. Det som händer är mycket svårgenomträngligt. Det är ett antal kriser i farten: två i full gång och en tredje som bara väntar. Den som är på förstasidorna är finanskrisen, den är mycket allvarlig, och är ett resultat av finansialiseringen av ekonomin. Den har likheter med 20-talet, men effekten är att den verkliga ekonomin, produktionsbasen för ekonomin, är urholkad.

För en stor majoritet av befolkningen har de senaste 30 åren varit de kanske värsta i amerikansk ekonomisk historia. Inga stora krig, ingen stor depression, men reallöner har stagnerat medan förmåner försämrats. Arbetstiden har ökat kraftigt, infrastrukturen har kollapsat, men folk har upprätthållit sin livsstil genom lån.

Hela landet lever på lån. Exakt vart detta leder är svårt att förutse. Där finns också en tillbakagång i den verkliga ekonomin, och det är därifrån arbetslösheten kommer, och trycket att hålla lönerna nere och så vidare. Det var två tillbakagångar. Det tredje monstret i garderoben är sjukvårdssystemet som är hopplöst ineffektivt och dessutom väldigt grymt. Enorma mängder människor får helt enkelt ingen sjukvård.

Sjukvården i USA fördelas efter förmögenhet, inte behov. Så människor med min inkomstnivå får fantastisk sjukvård, men den som har tillbringat lite tid på en akutmottagning kommer att se saken från en helt annan sida. Det finns ungefär 50 miljoner människor som inte har någon försäkring och ytterligare tiotals miljoner som inte har tillräckliga försäkringar. Det är ett privatiserat system, det enda i den industrialiserade världen. Sjukvårdssystemet kostar omkring dubbelt så mycket som i andra industrialiserade länder och har bland de sämsta resultaten.

Om din sjukförsäkring är knuten till arbete, säg General Motors, och General Motors går i konkurs så ryker din sjukvård. Detta leder till en massa olust och osäkerhet. Befolkningen vet vad den vill ha, i årtionden har en stor majoritet velat ha ett statligt sjukförsäkringssystem, men detta beskrivs normalt som politiskt omöjligt. Man får en god inblick i hur landet styrs om man iakttar vad som hänt med sjukvårdsreformer genom åren. Så sent som valet 2004 var det omöjligt att nämna i en politisk kampanj, och det uppmärksammades. Pressen uttalade sig om att John Kerry inte kunde föra upp statlig inblandning i sjukvården på dagordningen.

Så vad har förändrats? Detta är en uppenbar fråga om man vill veta hur demokrati fungerar i USA. Den allmänna uppfattningen har inte förändrats, den är samma som den varit i årtionden. Det som har förändrats är att tillverkningsindustrin bytt åsikt. Industrin har skadats allvarligt av det ineffektiva privatiserade sjukvårdssystemet. General Motors påstår att det kostar dem över 1000 dollar mer att tillverka en bil i Detroit än på andra sidan vattnet i Kanada. När tillverkningsindustrin, en stor sektor inom ekonomin i USA, börjar ändra åsikt så kommer den riktning den rör sig i att få politiskt stöd. Så det är i praktiken vad som har förändrats.

Den viktiga frågan är hur folk som aktiverats av Obama kommer att reagera på den oundvikliga besvikelsen när han inte leder oss till himmelriket. Och det kommer han inte att göra. Kommer de att reagera som på 60-talet när entusiasmen runt J F Kennedy ebbade ut, genom att organisera sig för att bli militanta ledare och åstadkomma verklig förändring? Eller kommer de bara att driva iväg? Eller kommer de röra sig högerut?

För där finns även en underström - en som man kan se på Sarah Palins möten, och höra om man lyssnar på radio. Där finns en underström som påminner om saker jag kan komma ihåg från min barndom.

 

Kalendarium

Inga händelser

Kontakta Oss!

Mail: info@socialister.se